15:e december

Min sambo sover. Tror inte han reflekterar för en sekund vad det är för dag, vad denna dag hade kunnat bli och betyda. Idag är det BF. Idag skulle vårt barn fötts (om den velat komma efter hur dom räknat).

Fy f-n.
Jag är så ledsen. Hur kan man sakna någon så mycket som man aldrig träffat? Jag hann aldrig känna någon spark. Jag fattar det inte. Jag går vidare (tror jag) men så slår allt till igen, sorgen, ilskan, frustrationen, rädslan och maktlösheten.

Jag vill vara i kontroll inte bli kontrollerad. Min sambo verkar ha gått vidare... Varför kan inte jag?

Hoppas på vinst till Molly. :)

Är med och tävlar om en åkpåse från "The Buppa Brand"

 http://www.finest.se/userBlog/entry.php?uid=147&beid=2261960

Förstå vad bra det skulle vara med en sån här åkpåse till Molly. :)

Är det orättvist?

Jag vet inte... Kommer på mig själv lite väl ofta med att missunna (vissa) gravida att få vara just gravida.

Sällan jag längtat så efter ett till barn och saknat det barn vi förlorat. Fast för vissa var det inget barn, var "bara" ett foster men sorgen var lika verklig för mig som om det gällt ett barn och jag var i sorg länge. Men detta som börjat nu att "alla" andra är gravida, "alla" andra får/kan behålla sina barn men inte jag, där misslyckades jag. Enormt. Det börjar ta lite väl mycket energi och glädje från mig.

Om jag bara sluppit all smärta och alla tårar. Om jag bara kunnat släppa det hela. Men det är en del av mig, vare sig jag vill eller inte. Ärret finns kvar och är fortfarande (fastän det gått så "lång" tid) ömt.

Nej, fy fan. Nu måste jag skärpa mig. Det är kul att folk får barn. Det är bara bra att "alla" slipper gå igen det jag gått igenom. Det bara är.

Deal with it you wimp.

Förlusten av ett barn...

Jag vet inte vad som hänt och jag tänker inte tränga mig på och fråga vad som hänt. När du kan, vill och känner för det så berättar du.

Men jag beklagar er förlust och jag vet att inget jag skriver kan påverka allt det onda som känns och pågår inom er men jag vet vilken otroligt stark kvinna du är och du kommer att ta dig genom detta.

Jag önskar det fanns mer jag kunde göra för dig/er men det bästa jag kan göra just nu är att knåpa ihop denna text och hoppas att den lindrar lite av er sorg.

Mina tankar finns hos dig/er och mitt hjärta värker. Ingen ska behöva uppleva detta och jag är ledsen för att det blev just ni som måste göra det.

Dilemma

M har nu ringt mig två gånger. För två dagar sen och idag. H*n ringer först på mobilen och sen hem telefonen.

Jag har inte svarat(jobbat och hållit på). H*n har sen tidigare också skickat ett sms men även det har jag inte svarat på.

Jag tycker ändå att jag gjorde det tydligt vad som behövdes för att jag skulle vilja prata med M igen. Jag "vågar" inte svara för jag är säker på att h*n kommer att låtsas som att inget hänt... Jag vet att då kommer jag att bli skogstokig. Samtidigt så svarar jag inte för jag hoppas h*n ska fatta att jag menar allvar och att jag vill att h*n ska skärpa sig...

Jag är bara så less på att vara i mitten av drama hela tiden och att när jag inte ens vill behöva ta parti i något som jag inte ens har med att göra.

Men M ser det inte så och det är det jag försöker få M att inse att h*n har inte alltid rätt och att h*n tänker fel när det kommer till mycket. H*n målar gärna ut sig själv som martyr och kommer man med en lösning så blir man en del av problemet.

Men nej, jag är less på det och att h*n behandlar folk olika. Jag är trött på alla draman som pågår och att när det händer något allvarligt så är det INGEN som lyssnar fastän jag grät och bad på mina knän.

Jag gör sällan det ena eller det andra, alltså gråter eller ber på mina knän, kan räkna på en hand antalet gånger det hänt i mitt liv att jag bett på mina knän om något. Så när jag gör det så är det för att det är så viktigt för mig att jag förödmjukar mig själv för att det ska ske. Att då bara bli bortvald/ bortborstad, nej, det är INTE ok.

Frågan är om man skulle svarat och förklarat läget och lagt på igen typ...

Pulka is the shit!

Ja iaf om man ska tro på Molly's reaktion när hon för första gången åkte pulka. Hon såg skeptisk ut först men sen började hon le och skratta. Speciellt när jag började dra pulkan :)

Något som nästan var lika kul var att sträcka ut armen och ta i snövallarna. Ena handen blev helt täckt i snö och det var nästan lika kul och intressant som att åka pulka ;-D

Det är då kul att få göra alla dessa saker med henne för första gången och se reaktionen. Jag tycker om att utmana och låta mitt barn pröva på mycket saker, se om hon kan lösa det själv utan instruktioner eller om jag ska visa hur man gör. Det är otroligt hur ofta hon kan själv. Jag blir så stolt :)

Sömnproblem

Börjar fan bli less på att när jag borde sova är jag pigg / uppspelt och nät jag ska vara vaken och tex jobba är jag trött...

Har haft mer eller mindre ont i huvudet dom senaste tre dagarna. Känns inte bra då jag nu på två dagar ska jobba 24timmar, sen är jag ledig i två dagar men ska då baka inför min dotters 1-års fika och hålla koll på henne, gå på bio, gå på öf, träna och hinna umgås med lite människor... Kanske får skippa skjuta på bakningen... Men frågan är när jag då ska hinna baka...?

Behöver fler timmar på dygnet..