Det är länge sen nu.
Det är över sex år sen nu.
Men ändå saknar jag min mormor som om det vore igår som hon dog.
Jag har så många glada minnen från min mormor.
Hur hon brukade ge oss mjölk som vi fick he i sylt i och hur gott det var.
Hur mycket roliga saker hon hade i sin nedersta låda i köket, hur kul vi hade när vi var hos henne och hur hon lyste upp när hon log mot en.
Hon var dement dom sista åren i sitt liv kanske dom sista 7-10åren.
Och även om jag trots allt var 18år när hon dog, så var det svårt för mig att acceptera hur hon var och att acceptera att hon var dement.
När jag var liten så var jag där jämt. Och när jag blev äldre så var jag fortfarande ofta där, tills hon började bli dement. det var pga rädsla jag inte var där. Inte rädsla för mormor, utan pga av gubbarna hon såg, även om hon visste hon var dement och sakerna hon såg inte var riktiga, så när hon såg dom var dom ju levande. och det var det jag var rädd för, för ibland blev mormor rädd för dom med. Hon kunde be mig gå ut så hon kunde försöka köra iväg den elaka gubben m.m. så jag var mer och mer sällan där. jag ville inte se henne så och jag ville inte vara där.
Min morbror jagar så när hon var som sjukast dom sista åren så var det alltid någon som var där när han var på jakt. och då var jag där ibland och då var jag också mycket(?) äldre. Jag var inte lika rädd längre men jag hade då istället så dåligt samvete för hur sällan jag varit där och hur dåligt jag behandlat henne.
Sen hände det.
Mormor fick en UVI och åkte in på sjukhuset.
På sjukhuset så blev hon inte så aktiverad och dom tappade ned henne på golvet en gång.
Mormor var rädd för dom som skulle ta hand om henne där. och hon var riktigt rädd för ena kvinnan. Jag var inte lika stursk då som jag är nu och hade det hänt idag hade jag sagt att denna kvinna skulle sticka och brinna. Hon var helt oförstående till att mormor inte tyckte om henne.
det hemskaste men kan höra är ens mormor som säger:
"snälla lämna mig inte med henne", men det fanns inget jag kunde göra.
Istället var jag där så ofta jag kunde, sket i att gå i skolan var där från 8-9 till 20-21 på kvällen. ville inte lämna hennes sida.
Hon behövde mig.
Inaktiviteten på sjukhuset ledde till att mormor fick en blodpropp. först var den i ena benet. jag minns när vi skulle röntka (felstavat?) hennes ben.
Mormor som låg i sängen tittade på mig och sa:
"Madde, du behöver inte vara här, du har säkert många andra saker att göra istället"
Jag tittade på henne och sa:
"Jag behöver inte vara här men jag är här för att jag vill vara här med dig mormor och för att jag älskar dig"
Mormor log och sen var det hennes tur att rönkas(felstavat?).
Mormor somnade sen när vi kom upp till rummet.
Hon vaknade aldrig mer.
Hon lämnade mig här.
Utan en mormor.
Jag minns att jag på min kal+ligrafi kurs gjorde ett krya på dig kort.
Jag gjorde till och med två, ett lämnade jag in och det andra tog jag med mig till sjukhuset när jag gick upp dit.
Jag minns att min ena moster var där.
Mormor var inte vaken (detta var efter hon blivit rönkad(felstavat?)), så jag satte mig och pratade lite med henne och började läsa upp kortet och berätta vad jag ritat på det och så. Då vänder sig min moster mot mig och säger:
"Madde, det spelar ingen roll, hon hör dig inte"
Just då blev jag så sårad och så arg och så... ja jag vet inte riktigt vad att jag blev bara tyst.
Mormor fick aldrig höra slutet av kortet.
Sen kom beskedet att nu var mormor på väg att dö.
Blodproppen som hade varit i benet hade vandrat uppåt och förr eller senare skulle den komma till hjärtat, lungorna eller hjärnan. det enda vi kunde göra var att vaka.
Mamma vakade och hennes syskon, en kväll sa jag att jag ville följa med mamma.
Mamma sa att det skulle gå bra.
Men jag somnade medans vi vakade.
Vaknade när personalen kom och frågade om jag ville ha gröt.
Sen var vårt "vakpass" över.
Min morbror och ena mostern sa att jag och mamma kunde åka hem så skulle dom vaka.
Min stora syster var där också, efter många om och men så åkte mamma och jag hem, mamma och jag hann bara komma hem så ringde dom.
Mormor höll på att dö nu.
Blodproppen var i lungorna.
Vi skyndade oss tillbaka.
När vi var tillbaka hade hon dött för 5 min sen.
5 minuter.
Sista natten hon var vid liv så somnade jag.
Det har jag tänkt så mycket på alla dessa år.
Inte ens en enda natt när det var som viktigast så kunde jag vara vaken.
Efter dom gjort i ordning mormor så fick vi gå in dit.
Alla gick fram till mormor och sa allt möjligt, från jag älskar dig till förlåt.
Jag gick aldrig fram.
Jag sa inga ord till henne.
Inga ord på vägen.
Jag bara satt och tittade på henne och dom andra.
Jag bara tittade.
Nånstans så visste jag att det sista hon hört innan hon somnade in i "för-sömnen" var att jag älskade henne.
Att det var hos henne jag ville vara.
Att jag hellre var hos henne.
Jag hade sagt mitt, men i efterhand så tänker jag att jag kanske skulle sagt nåt iaf.
Bara nåt litet.
Men jag pratar med henne nu, eller med hennes gravsten.
Så ofta jag är nere i Umeå far jag till hennes gravsten och lämnar blommor eller tänder ett ljus.
Jag saknar henne så det gör ont.
Hon var ett ljus i mitt liv och med henne borta är mitt liv mörkare.
