Min sambo sover. Tror inte han reflekterar för en sekund vad det är för dag, vad denna dag hade kunnat bli och betyda. Idag är det BF. Idag skulle vårt barn fötts (om den velat komma efter hur dom räknat).
Fy f-n.
Jag är så ledsen. Hur kan man sakna någon så mycket som man aldrig träffat? Jag hann aldrig känna någon spark. Jag fattar det inte. Jag går vidare (tror jag) men så slår allt till igen, sorgen, ilskan, frustrationen, rädslan och maktlösheten.
Jag vill vara i kontroll inte bli kontrollerad. Min sambo verkar ha gått vidare... Varför kan inte jag?
1 kommentar:
Ja vet precis vad du går igenom.
Jag har tappat flera barn och man kan aldrig förstå hur de är innan man varit i den situationen själv.
Man undrar grubblar och tänker.
En del säger att killarna blir pappa då bebisen kommer ut och vi blir mammor såfort stickan visar ett plus.
De kanske ligger nått i de. Och därför e de lite enklare för dem att ta de än vad de är för oss.
Tex tvillingen som skulle ha kommit med Tova. De bränner till i mig varje gång jag ser ett tvillingpar och tänker och funderar och de är snart 2 år sedan de skulle ha kommit till oss.
Man får må dåligt och man får vara ledsen. Kram Ida S
Skicka en kommentar