Jag vet inte... Kommer på mig själv lite väl ofta med att missunna (vissa) gravida att få vara just gravida.
Sällan jag längtat så efter ett till barn och saknat det barn vi förlorat. Fast för vissa var det inget barn, var "bara" ett foster men sorgen var lika verklig för mig som om det gällt ett barn och jag var i sorg länge. Men detta som börjat nu att "alla" andra är gravida, "alla" andra får/kan behålla sina barn men inte jag, där misslyckades jag. Enormt. Det börjar ta lite väl mycket energi och glädje från mig.
Om jag bara sluppit all smärta och alla tårar. Om jag bara kunnat släppa det hela. Men det är en del av mig, vare sig jag vill eller inte. Ärret finns kvar och är fortfarande (fastän det gått så "lång" tid) ömt.
Nej, fy fan. Nu måste jag skärpa mig. Det är kul att folk får barn. Det är bara bra att "alla" slipper gå igen det jag gått igenom. Det bara är.
Deal with it you wimp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar